Hade man inte tålamod innan man fick barn så har man det nu! Herregud. Maya var så trött men ville inte sova men jag stod ut och drog vagnen och sjöng. Men när jag väl slutade sjunga så somnade hon. Hmmm.. Hon gillar inte mammas sångröst? ;) Haha.. Tog väl kanske en halvtimme!! PUUUH! Så nu är jag förtjänt av att ta det lugnt och bara softa framför datorn och småglo på Tv4.. Brukar alltid se på Tv4 på morgonen så man hänger med i världen vad som händer haha.. Man blir ju inte så stimulerad av att gå hemma hela dagarna med en bebis ;) Men jag skulle inte byta ut det mot något i hela världen!!!

Bjuder på två bilder på gangstern min :)

Hon är så go och glad. Alltid glad är hon. Så underbar. Skrattar jämt typ. Men hon har temprament också. Hon har nog ärvt mitt humör ;) Haha.. Pappan har sagt att han ser fram emot med skräckblandad förtjusning när Maya är tonåring.. Haha... Två Elinor ;) Blir bra det :P Haha...

Idag ska vi till BVC :) Ska bli spännande och se hur mycket lillan gått upp. Och så är det hörseltest! Men hörseln är det inget fel på!! Haha.. Så fort det är något ljud på tven så kollar hon. Hon är väldigt intresserad utav tven :) Och krålar lite har hon börjat med. Man lägger henne på ett ställe och helt plötsligt är hon två meter där ifrån. Min bebis håller på att bli stor!!! Vad händer??!! :P

Köpt en sjal också! Den älskar Maya. Hon gillar ju att vara nära och jag gillar närheten! Det är så mysigt. Hon somnar i den när hon ligger där i! Och så skönt nu när det börjar bli varmare ute också (eller nja...) Men då behöver hon ju inte overallen och då blir det ju bekvämare att ligga i sjalen :) Åhh... Mitt hjärta.. Jag är så kär i henne <3 <3 <3

Måste ju ta igen för denna månad jag inte bloggat och skriva två inlägg ;) Nu har pappa kommit hem :D Han har städat det jättefint här hemma medans jag ammade Maysan bajsan :) Nu har jag gett han order att ta det lugnt så han inte sliter ut sig stackarn :) Snart är det ju jag som ska sköta allt här hemma. Haft sån lyx att han har städat typ allt dom senaste veckorna. Jag har lagat mat och han städat :P Men tänker aldrig låta han komma hem till ett stökigt hem och massa disk i diskhon. Aldrig. Tänker vara en duktig hemmafru ;) Men jag tycker om att ta hand om min man. Han tjänar ju pengarna ju. För min föräldrapenning är ju inget att hurra för :/ Jaja. Nu ska vi fika här :) Pappan har köpt bullar :D Gotta. Trodde jag skulle sluta med sånt när bebis hade kommit men nej då ;) Och jag trodde jag skulle gå ner maaaaassaaaa i vikt. Ammningen skulle göra att man rasa i vikt men tji fick jag. Har gått ner 10 kg, men då är det ju 10 kg kvar!! Gaaaah!! Jaja. Jag står iaf stilla och inte går upp :P Bättre det iaf :)

I natt har det varit mycket stök men vi somnade om vid halv åtta till klockan tio så det var skönt :) Och jag är så himla glad, äntligen tar Maya tutte. Hon somnade utan att behöva snutta på bröstet och nu sover hon själv i sängen. Annars har hon sovit på mitt bröst eller på min arm så jag har inte fått mycket gjort här hemma. Tack och lov har jag en underbar sambo som verkligen tar hand om hemmet. Annars hade det sett förjävligt ut här hemma! Jag hinner knappt in i duschen vissa dagar. Men det är helt okej. Hon är ju världens underbaraste unge! Hon växer verkligen så fort. När vi var på bvc så hade hon gått upp 300 gram och vuxit 3(!) cm på 9 dagar. Min stora tjej!! Men hon är ju fortfarande väldigt pluttig :) Mammas lillgris <3 Tänk att man kan älska någon såhär mycket. Helt sjukt!! Vet inte vad jag levde för innan jag fick Maya! Och jag älskar min sambo bara ännu mer sedan vi fick Maya. När han håller henne så ser jag bara kärleken i hans ögon. Underbar känsla.

Imorgon börjar mammagruppen också. Ska bli roligt. Har ju en så länge inte varit ute så mycket med maya. Var på en promenad till Coop för några dagar sen och hon sov hela vägen i vagnen men det är sånt fult väder ute och är ju rädd att hon ska bli sjuk :/ Imorgon måste jag dessutom köpa en fleceoverall till snuttan. Köpte ju en tjockare overall till henne men den är för tjock nu. Den är dessutom i strl 60 och det är FÖR stort för snuttan än så länge. Hon har ju endast strl 50 :) Så himla smått! Hennes fötter är som mitt lillfinger typ. Mini!

Mamma har köpt en åkpåse också som hon ska skicka upp. Så det blir bra :) Dom är ju ganska dyra så det är perfekt att vi får en sån :) Det blir ju kallt här uppe på vintern! Upp mot 20 minus ibland och snöstorm. Huvva!!

Nej, nu ska jag passa på att kolla facebook och familjeliv och läsa lite bloggar innan monstret vaknar :)

  Mina älsklingar. Dom som betyder allt för mig ♡

Nu jävlar är det trångt där inne! Varför kan inte bebisen bara komma ut nu! Jag har sån värk i benen :( Huvva huvva.

Imorgon kommer min mamma å pappa <3 Ska bli så underbart. Var ju typ 2 månader sen jag träffade dom. Dom bor ju i Stockholm och jag i Norrland :) Nej, orkar inte skriva mer, mår så himla illa :/:/

Bilden längst upp är på mig och älsklings Hera :) Svärmors hund :) Älskar den hunden så himla mycket .Hon är för go!! den andra bilden är på mig och babe förra sommaren!! Herregud vad mycket längre han är än mig ;) Han är 184 cm och jag är 154 ;) 30 cm längre. Inte illa ;) Haha. Och nu väger vi ju typ lika mycket :P haha nädå. Men nästan :P (måste träna sen!!!) :) Sedan är det en bild på babe från vi var i Stockholm i slutet av mars :) Och den sista och minsta bilden är från när min älskling endast var 20 år!! Lillplutten ju!! Han var i Mexico då på hans brors bröllop. Så gullig så ;)

Jag och min älskling!! Mr heting ;)  Jag igår :)  Bebiskläder som vi fått av svärmor! Så himla gulliga :) Bebisen kommer vara jättesöta i dom :) 

Just nu ligger jag och älsklingen i sängen, jag bloggar och han kollar på BigBrother repriserna på Tv11. Vi följde BB och det rätt kul att se det igen nu i efterhand :) Men gud vad elaka vissa var!! Jaja.

vad ska vi hitta på idag då? Det blir nog en ganska lugnt, det är ju inte så fint väder ute idag :/ Ingen sol och inte så himla varmt heller. Trist fast på samma gång ganska skönt för när det är varmt ute så blir jag så himla svullen i kroppen, och jag dricker så mycket vatten som gör att jag blir ännu mer svullen! Jaja. Nu är det ju inte långt kvar tack och lov. Igår hade jag massa värkar men det höll ju inte i sig såklart och slutade efter en timme. Vill bara träffa lilla hjärtat där inne, vem ligger i min mage egentligen? Är det en liten Vincent eller är det en liten Maya? 

Är så himla nyfiken på vem det är. Bebisen är ju en riktig vilde och rör på sig väldigt mycket, numera är det mera som buffar, inga riktiga sparkar, men det är ju så trångt där inne så det är ju inte konstigt :) Tänk att jag burit på detta liv i min mage i snart nio månader!! Så häftigt. Och att det kommer ut en liten människa, en minimänniska :P Svårt att fatta :)

  Fatta att det är tugnt nu!! KOM UT NU LILLA ÄLSKLINGEN MIN!!

Att jag är där jag är idag är ett under, ett mirakel kanske? Miraklet stavas JOHAN . Alltså det sägs att man endast kan rädda sig själv men det stämmer inte. Johan räddade mig. För ett år sen bodde jag på behandlingshem, ett av många olika behandlingshem jag varit på. Jag skäms inte för att säga att jag levt ett väldigt tragiskt och trassligt liv. Men det har skapat mig också, jag har den erfarenheten jag har idag som jag aldrig annars skulle haft. Jag är en väldigt tolerant och ödmjuk människa. Jag dömer inte andra för jag vet hur lätt man kan hamna snett, hur dumma beslut kan ta en längre ner, hur det känns att inte bry sig längre, att inte ha något hopp. Och att inte tro att det ska ordna sig. När jag var 12 år blev jag väldigt sjuk, i en tarmsjuk och leversjukdom som höll på att ta mitt liv. Blev många sjukhus vistelser där jag blev tröttare och tröttare, jag blev en annan person. Jag var inte glad, jag ville inte skratta och om jag gjorde det så var det för att hålla fasaden uppe. Jag ville dö. Jag var 13 när jag första gången tänkte på döden och slutade ta min då livsviktiga medicin. Min mamma hittade alla piller jag hade gömt undan och skickade mig till en psykolog som var riktigt dålig men det kunde inte hon veta då jag knappt sa något. Eller jo, varje gång jag skulle dit skrek jag och grät jag men mamma trodde det bara var trots och hon gjorde trots allt sitt bästa. Jag satt där i 45 minuter per gång och sa att allt var bra fast jag egentligen höll på att gå under inombords, ville bara dö eller nej, jag ville inte dö, jag ville bara inte leva. Jag började skära mig när jag var 13 och det höll mig ovanför ytan, och det vart mitt beroende i många år framåt och det var endast när mina armar var röda jag kunde andas. Jag höll tyst om detta frams till jag var 15 då det brast i mig och jag ville ha hjälp, visste bara inte vilken hjälp, dödshjälp? Där startade ett väldigt långt race av barnpsyk, låsta behandlingshem, öppna behandlingshem, lvu osv. Jag förstår än idag inte varför dom satte mig på en låst instution som 95% bestod av missbrukare. Jag hade aldrig knarkat, inte än i alla fall. Det dröjde några år innan jag gjorde debut som knarkare. Jag var 18 när jag för första gången tog en drog, förutom alla tabletter dom hade stoppat i mig på barnpsyk, och jag kan inte säga att jag fick den där "hitta hem" känslan men jag fick ju vara någon jag inte var. Trots att jag tog en överdos första gången så slutade det inte där konstigt nog. Men jag hade varit så destruktiv så länge så det tog inte stopp där. Jag ville som alltid bli något, spelade egentligen ingen roll, eller jo, jo värre desstu bättre typ. Och vad kunde vara värre än en missbrukare? Fast egentligen ville jag bara ha trygghet och kärlek men jag tyckte inte att jag förstjänade det så jag var dum mot mig själv. Under några år så åkte jag in och ut på psyk med överdoser som egentligen var mer ett rop på hjälp än ofrivilliga överdoser då jag visste att jag tålde väldigt lite. Jag ville nog dö ibland och tog lite för många tabletter men såg alltid till att bli räddad genom att antingen vara där det fanns människor eller ringa själv till ambulansen. Jag ångrade mig alltid. Och när jag skrevs ut från sjukhuset så var det som bortglömt. Mitt missbruk var mer självmedicinering. Fanns en anledning till att jag fastnade för alkohol och tabletter. Jag kunde först efter att tagit två groggar känna mig viktig och som att det var okej att jag fanns, jag har väl aldrig druckit tills jag blivit abstinent utan det var ju ett missbruk men inget bereonde, samma med tabletter, missbruk absolut men inget beroende. Om det gör någon skillnad. Jag ville kalla mig beroende, det var bättre tyckte jag då men idag är jag glad att jag inte varit beroende, för jag har inget speciellt drogsug. Men men. När jag var 22 så började mitt riktiga helvete. Då började det gå rätt åt helvete. Jag började ta amfetamin som jag tog överdos på när jag var 18, hade tagit det efter det men jag hade aldrig injicerat det och jag hatade det egentligen för jag blev helt tvärtemot den personen jag blev på alkohol och tabletter men jag fortsätte ta det. Och det slutade med att jag blev tvångsomhändertaget åter igen! Fast denna gång med LVM (lagen om vård av missbrukare) och jag gav upp. Jag ville nu på riktitg inte leva. Nu var det allvar. Herregud, jag blev dömd till att vara inlåst, men nu var jag i alla fall någon fast nu ville jag bara vara liten igen och ligga och gråta i mammas famn och göra allt ogjort. Men något hände här, jag skulle inte dö, jag skulle inte ge upp. Jag visste bara inte hur jag skulle göra. Hur blir man hel efter att vara trasig i så många år, jag var ju som ett bränt barn som fått smak för värme, jag hade ingen aning om hur jag skulle bryta, jag trodde ju att jag hade kommit hem och nu var allt över på både ont och gott! Jag hamnade till slut på ett behanglinshem nere i Skåne som egentligen inte var någon höjdare, fast jag hade varit på värre dock! Men men. Då träffade jag Johan, eller jag skrev till han på facebook, då vi tidigare träffades ett år tidigare och jag minns hur jävla fin jag tyckte han var men med mitt självförtroende och självkänsla vågade jag aldrig säga hej till han men nu skrev jag till han och jag fick svar och ja, resten är ju rätt uppenbart vad som hände. Lite mer än ett år senare ska vi ha tillökning, har bott ihop sedan augusti 2011 och jag har varit drogfri i 1½ år och ska fortsätta vara drogfri för jag tänker aldrig mer ta ett återfall och falla ihop, radera allt som jag byggt upp, ihop med Johan, nu när vi ska ha barn dessutom, det finns inte en chans. Idag är jag stark och vet att jag är värd så mycket mer. Jag kan säga att jag duger. Jag är värd att älska och älskas! Det är en härlig känsla. Sedan kommer det såklart dagar med dippar men jag klarar av dom, dom är inte många och dom är inte så jobbiga heller. Jag älskar mitt liv idag. Att jag flyttade bort från Stockholm, upp till Norrland, nästan längst upp, det var det bästa jag någonsin gjort. Här uppe har jag och Johan fixat vårat liv och vi är fan stolta över det!!!

  Min körv och jag och vi har gjort det så jävla bra!!!