Att jag är där jag är idag är ett under, ett mirakel kanske? Miraklet stavas JOHAN . Alltså det sägs att man endast kan rädda sig själv men det stämmer inte. Johan räddade mig. För ett år sen bodde jag på behandlingshem, ett av många olika behandlingshem jag varit på. Jag skäms inte för att säga att jag levt ett väldigt tragiskt och trassligt liv. Men det har skapat mig också, jag har den erfarenheten jag har idag som jag aldrig annars skulle haft. Jag är en väldigt tolerant och ödmjuk människa. Jag dömer inte andra för jag vet hur lätt man kan hamna snett, hur dumma beslut kan ta en längre ner, hur det känns att inte bry sig längre, att inte ha något hopp. Och att inte tro att det ska ordna sig. När jag var 12 år blev jag väldigt sjuk, i en tarmsjuk och leversjukdom som höll på att ta mitt liv. Blev många sjukhus vistelser där jag blev tröttare och tröttare, jag blev en annan person. Jag var inte glad, jag ville inte skratta och om jag gjorde det så var det för att hålla fasaden uppe. Jag ville dö. Jag var 13 när jag första gången tänkte på döden och slutade ta min då livsviktiga medicin. Min mamma hittade alla piller jag hade gömt undan och skickade mig till en psykolog som var riktigt dålig men det kunde inte hon veta då jag knappt sa något. Eller jo, varje gång jag skulle dit skrek jag och grät jag men mamma trodde det bara var trots och hon gjorde trots allt sitt bästa. Jag satt där i 45 minuter per gång och sa att allt var bra fast jag egentligen höll på att gå under inombords, ville bara dö eller nej, jag ville inte dö, jag ville bara inte leva. Jag började skära mig när jag var 13 och det höll mig ovanför ytan, och det vart mitt beroende i många år framåt och det var endast när mina armar var röda jag kunde andas. Jag höll tyst om detta frams till jag var 15 då det brast i mig och jag ville ha hjälp, visste bara inte vilken hjälp, dödshjälp? Där startade ett väldigt långt race av barnpsyk, låsta behandlingshem, öppna behandlingshem, lvu osv. Jag förstår än idag inte varför dom satte mig på en låst instution som 95% bestod av missbrukare. Jag hade aldrig knarkat, inte än i alla fall. Det dröjde några år innan jag gjorde debut som knarkare. Jag var 18 när jag för första gången tog en drog, förutom alla tabletter dom hade stoppat i mig på barnpsyk, och jag kan inte säga att jag fick den där "hitta hem" känslan men jag fick ju vara någon jag inte var. Trots att jag tog en överdos första gången så slutade det inte där konstigt nog. Men jag hade varit så destruktiv så länge så det tog inte stopp där. Jag ville som alltid bli något, spelade egentligen ingen roll, eller jo, jo värre desstu bättre typ. Och vad kunde vara värre än en missbrukare? Fast egentligen ville jag bara ha trygghet och kärlek men jag tyckte inte att jag förstjänade det så jag var dum mot mig själv. Under några år så åkte jag in och ut på psyk med överdoser som egentligen var mer ett rop på hjälp än ofrivilliga överdoser då jag visste att jag tålde väldigt lite. Jag ville nog dö ibland och tog lite för många tabletter men såg alltid till att bli räddad genom att antingen vara där det fanns människor eller ringa själv till ambulansen. Jag ångrade mig alltid. Och när jag skrevs ut från sjukhuset så var det som bortglömt. Mitt missbruk var mer självmedicinering. Fanns en anledning till att jag fastnade för alkohol och tabletter. Jag kunde först efter att tagit två groggar känna mig viktig och som att det var okej att jag fanns, jag har väl aldrig druckit tills jag blivit abstinent utan det var ju ett missbruk men inget bereonde, samma med tabletter, missbruk absolut men inget beroende. Om det gör någon skillnad. Jag ville kalla mig beroende, det var bättre tyckte jag då men idag är jag glad att jag inte varit beroende, för jag har inget speciellt drogsug. Men men. När jag var 22 så började mitt riktiga helvete. Då började det gå rätt åt helvete. Jag började ta amfetamin som jag tog överdos på när jag var 18, hade tagit det efter det men jag hade aldrig injicerat det och jag hatade det egentligen för jag blev helt tvärtemot den personen jag blev på alkohol och tabletter men jag fortsätte ta det. Och det slutade med att jag blev tvångsomhändertaget åter igen! Fast denna gång med LVM (lagen om vård av missbrukare) och jag gav upp. Jag ville nu på riktitg inte leva. Nu var det allvar. Herregud, jag blev dömd till att vara inlåst, men nu var jag i alla fall någon fast nu ville jag bara vara liten igen och ligga och gråta i mammas famn och göra allt ogjort. Men något hände här, jag skulle inte dö, jag skulle inte ge upp. Jag visste bara inte hur jag skulle göra. Hur blir man hel efter att vara trasig i så många år, jag var ju som ett bränt barn som fått smak för värme, jag hade ingen aning om hur jag skulle bryta, jag trodde ju att jag hade kommit hem och nu var allt över på både ont och gott! Jag hamnade till slut på ett behanglinshem nere i Skåne som egentligen inte var någon höjdare, fast jag hade varit på värre dock! Men men. Då träffade jag Johan, eller jag skrev till han på facebook, då vi tidigare träffades ett år tidigare och jag minns hur jävla fin jag tyckte han var men med mitt självförtroende och självkänsla vågade jag aldrig säga hej till han men nu skrev jag till han och jag fick svar och ja, resten är ju rätt uppenbart vad som hände. Lite mer än ett år senare ska vi ha tillökning, har bott ihop sedan augusti 2011 och jag har varit drogfri i 1½ år och ska fortsätta vara drogfri för jag tänker aldrig mer ta ett återfall och falla ihop, radera allt som jag byggt upp, ihop med Johan, nu när vi ska ha barn dessutom, det finns inte en chans. Idag är jag stark och vet att jag är värd så mycket mer. Jag kan säga att jag duger. Jag är värd att älska och älskas! Det är en härlig känsla. Sedan kommer det såklart dagar med dippar men jag klarar av dom, dom är inte många och dom är inte så jobbiga heller. Jag älskar mitt liv idag. Att jag flyttade bort från Stockholm, upp till Norrland, nästan längst upp, det var det bästa jag någonsin gjort. Här uppe har jag och Johan fixat vårat liv och vi är fan stolta över det!!!

  Min körv och jag och vi har gjort det så jävla bra!!!

Idag är min älskling ledig så jag får ha han hemma :) Fast han ska iväg till sin bror på ett tag. Vi hade det jättetrevligt där igår. Nervös var jag som sagt men det gick över ganska snabbt :) Han var ju hur trevlig som helst :) Vi ska bjuda han och svärmor på middag till helgen. Blir nog grillat. Jag och älsklingen köpte ju en grill för några helger sen efter att pratat om det sen typ i maj :D Hellre sent än aldrig ;)

Bebisen har hållt på att stöka massa på morgonen. Vaknade av att den stökade. Underbart :) När jag äntligen har sovmorgon så vaknar jag såklart 06.30 men kunde somna om efter att bebisen somnat om :) Sov till nio ungefär och väckte älsklingen klockan 10.00 Han var värd en sovmorgon :)

Nu ska vi väl bara ta det lite lugnt, sen drar älsklingen iväg till bror sin och jag ska väl bara vara hemma och stöka :) Beställa lite bebissaker kanske ;) Måste handla lite nappflaskor och nappar och sånt. Enklast att beställa eftersom det är så svårt för mig att ta mig iväg nu med foglossning och allt. Blir helt slut bara av att gå på stan! Och jag vill vara förberedd när bebis kommer. Jag vill ju kunna amma men om det inte skulle gå så vill jag ha allt hemma så man kan ge ersättning :) Och vill inte springa på stan nyförlöst, eller ja, iofs skulle älsklingen få fixa det men ändå :) Gud vad vi längtar tills detta lilla pyret kommer. En liten bebis. En liten kopia utav mig och Johan. Så jävla ballt!! Men vi är sjukt nervösa också såklart. Vilket ansvar lixom :) Men det kommer gå så bra så :) Vi är ju ett bra team och jag vet att Johan kommer bli den bästa pappan i världen <3